Paniken
02 Jun 2011 3 kommentarer
Coop Forum kl 19.15.
Jag och Ruby handlar. Vi hjälps åt att bära och att är så mysigt. Vi kommer till skorna och jag ser ett par sandaler som Ruby skulle kunna ha.
Ruby står bakom mig, lallar iväg en bit och börjar plötsligt springa, som hon brukar – för att reta mig.
Jag springer efter, hon försvinner mellan hyllorna och jag hör henne och följer efter åt det håll jag tror hon går, men ongen är borta.
Helt jävla puts väck.
Jag springer runt, hittar en vakt som hjälper mig, folk i personalen hjälper till att leta och vi frågar kunder om de sett en treåring i blå kofta.
De tio längsta jävla minuterna i mitt liv senare kommer en kund och säger att de sett “en liten” krypa under grindarna och springa ut ur butiken, jag efter, först till bilen – för där skulle hon ju kunna vara, men icke.
Ser då hur hon står i busskuren utanför och hånflinar åt mig.
Jag är officiellt en sån som tappar bort sina barn.
Fyfan.

Jun 02, 2011 @ 21:46:06
hörde på högtalarna på siba idag att en 3 åring som hette wilson va borta, fy hjärtat satt i halsgropen…. jäkla 3 åringar som busar..
Jun 03, 2011 @ 18:13:41
Ongar!!
Jun 08, 2011 @ 15:22:38
Ja herregud, den känslan är overklig nästan!
Och snabbt går det…